.. Startsida | Information Pdf | Veta mer | Forum | Samisk Introkurs


Henrik Blind

 SÁPMI
Sápmi är vår benämning på det område där vi samer under en lång tid har bebott. Det är den norra delen av Skandinavien och Kolahalvön. Det är ett område som sträcker sig från Idre i Dalarna i söder till Kolahalvön i Ryssland i öster. Vi finns i länderna Norge, Sverige, Finland och Ryssland och är dessa länders urbefolkning. Vi är ett minoritetsfolk som har en egen kultur och språk som skiljer sig från majoritetskulturens. Från början var vi ett jägar- och jaktfolk som började bedriva renskötsel i liten skala i sidan av jakten och fisket. Under 1500- och 1700-talet utvecklades renskötseln till den huvudsakliga näringen.

Videoföreläsning
 Modem 30 k/s
 Bredband 341 k/s
 Ladda ner filen, (zip-fil)

--------------------------

För att se föreläsningarna behövs Windows Media Player

Idag arbetar och lever cirka 10% av oss samer i Sverige på renskötseln, det vill säga, mellan 2.300 - 2.700 personer. Men rennäringen har fortfarande en central del i den samiska kulturen och det är endast samer som får bedriva renskötsel. Det styrs i Rennäringslagen 1971:437.

Hur många samer det finns är svårt att säga eftersom ingen officiell räkning skett. Men man brukar dock uppskatta att det finns mellan 50.000-80.000 samer. De flesta bor i Norge (50.000), följt av Sverige (20.000) och Finland (10.000) samt Ryssland (2.000).

Vem är same enligt lagstiftningen?
Det finns ingen riktig definition av vem som är same. Eftersom det i första hand handlar om att identifiera sig som en same. I svensk och norsk lagstiftning har man definierat vem som är same, - i Sametingslagen, SFS 1992:1433, respektive, Sameloven §2-7 og §2-11. Där kan man läsa att; 

Ur Sametingslagen, SFS 1992:1433;
”Med same avses i denna lag den som anser sig vara same och
1. gör det sannolikt att han har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller
2. gör sannolikt att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller
3. har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängden till Sametinget.” 

Ur Sameloven, 12. juni 1987 nr. 56 om Sametinget og andre samiske rettsforhold:
”Avgir erklæring om at de oppfatter seg selv som same og som enten
a) har samisk som hjemmespråk eller
b) har eller har hatt forelder, besteforelder eller oldeforelder med samisk som hjemmespråk, eller
c) er barn av person som står eller har stått i samemanntallet, 

HISTORIA
Innan vi intrigerade med det svenska samhället så levde vi i små siidor - grupper. Väldigt tidigt blev vi skyldiga att betala skatt till staten. Detta var ett led i staternas strävan att få större områden. Undan för undan kom våra marker att bli en del av det svenska markområdet. Kyrkan hade en viktig roll i processen att integrera oss i det svenska samhället. Under 1600-talet lät Karl IX uppföra kyrkor i vårt land. Staten började även mer aktivt att locka upp nybyggare för att kolonisera våra marker under 1600-talet. Men vi var ändå i majoritet i fjällkommunera fram till mitten av 1800-talet då industraliseringen medförde en flyttvåg. Under denna tid var den officiella uppfattningen att vi samer var av en lägre stående folkgrupp. Detta var under en period då socialdarwinismen var en vetenskap man la stor tilltro till. Staten ansåg att vi samer inte kunde sköta våra egna saker utan var tvungna att ha stöd av staten.

Politiken inriktades även mer på att bevara den samiska kulturen. Staten ansåg att vi samer skulle leva på renskötseln och att det var riktmärket för det samiska. Genom denna politik blev en stor grupp av samer som inte levde på renskötsel sedda som ”svenskar”.

Under det senaste århundrade har vi samer arbetat för ökat inflytande över våra liv och kultur. Detta har vi försökt uppnå genom organisering av egna organisationer som Svenska Samernas Riksförbund, Same Ätnam, Sáminuorra. 1993 bildades även vårt eget folkvalda parlament, Sametinget, som ska ge oss ökat inflytande i frågor rörande självbestämmande i språk-, närings- och kulturfrågor.

ORGANISERING
Den person som anses ha startat organiseringen för att ge oss samer en gemesam röst är Elsa Laula (1877-1931). 1904 skrev hon ett brev till den svenska kungen, där hon ansåg att samerna blivit orättvist behandlade i de konflikter som då rådde bland samer och bönder i Åsele och Lycksele lappmarker. Hon insåg tidigt vikten av en gemensam organisering för att ge samerna en gemensam röst i samhällsdebatten. Hon var en av initiativtagarna till att 1904 bilda den första gemensamma samiska organisationen ”Lapparnas centralförbund”. Hon la även ner tid att resa runt i Sápmi på svensk och norsk sida för att få fler samer att vilja organisera sig och arbeta politiskt. 1917 hölls det första samiska landsmötet i Trondheim, där Elsa Laula var en av initiativtagarna.

Men det var först 1945 som en riktig samisk riksorganisation bildades i Sverige. Det var organisationen Same Ätnam som bildades i Jokkmokk. Organisationen arbetar med att öka och kunskapen och respekten för den samiska kulturen. Same Ätnam har betytt mycket för den samiska slöjdens utveckling genom åren. 

1950 bildades nästa stora samiska riksorganisation i Sverige, Svenska Samernas Riksförbund, även det i Jokkmokk. Organisationen ska ta tillvara på samernas ekonomiska, administrativa och kulturella intressen och då med speciell hänsyn till de renskötande samerna.

1963 bildades den första samiska riksungdomsförbundet i Sverige, Sáminuorra, i Jokkmokk. Organisationen bildades för att tillvara ta och befrämja sameungdomens ekonomiska, sociala, kulturella, rättsliga och administrativa intressen med särskild hänsyn till de samiska näringarna. 

Den samiska kvinnoorganisationen Sáráhkká bildades 1988 i Kiruna. Organisationen bildades för att främja och utveckla de samiska kvinnornas inflytande och ställning i det samiska samhället. 

Samtliga av dessa fyra organisationer är fortfarande verksamma.

Efter årtioenden av krav från oss samer att få ökat inflytande över våra egna frågor böjde sig Sveriges riksdag och beslutade att bilda Sametinget 1993. Sametinget är både ett folkvalt organ och en statlig myndighet. Val till Sametingets beslutande församling sker vart fjärde år och rösträtt har alla samer boende i Sverige. Sametingets uppdrag är att verka för en levande samisk kultur och näringsverksamhet. Vidare ska Sametinget medverka i samhällsplanering och bevaka att samiska intressen beaktas, då speciellt rennäringens vid nyttjande av mark och vatten. Sametinget har även till uppgift att informera om samiska förhållanden. Sverige var det sista landet i Sápmiområdet som instiftade ett Sameting. Finland fick sitt redan 1973 och Norge 1989.

DUODJI 
Vår slöjd har långa traditioner och är ett viktigt inslag i vår kultur. Slöjden har sitt ursprung i det självhushållningssamhälle vi levde i, där man var tvungen att själv tillverka de föremål man behövde. Det var viktigt att föremålen passade till det nomadiserade liv vi levde. Det betyder att föremålen måste var lätta och funktionsdugliga. Det är fortfarande den samiska slöjdens signum. Vår slöjd är uppdelad i trä- och horn samt i skinn- och rotslöjd. Allt material kommer från naturen. Från skogen tar vi näver, rötter och trä, från renen tar vi horn, skinn och senor. I trä- och hornslöjden används främst björkträ som är lätt, stark och lämnar ingen smak efter sig. Renhornet är hårt och slitstarkt. Föremålen dekoreras sedan oftast med gravyr som ristas in i hornmaterialet. Gravyren skiljer sig från område till område. I skinn- och rotslöjden används renskinnet främst till skor, kläder, förvaringspåsar, selar och tömmar. 

Numera används även skinnet till tillverkning av exempelvis handväskor och klockarmband. Till tråd används renens senor som både är starkt och fukttålig. Föremålen kan även dekoreras med olika broderier av pärlor eller tenntråd. 

RELIGION

Den tradionella religionen

I vår traditionella religion spelade förhållandet till naturen en stor roll. Man ansåg att naturen hade en själ och vakade över landskapet och dess djur. Det var viktigt att ha en god relation med naturens gudar, lika viktigt som den relation man hade med ens omgivande människor. Enligt den gamla samiska religionen var det naturens gudar som försåg människorna med föda. Förargade man dem så kunde gudarna straffa människorna genom att exempelvis hålla undan villebråd. I vår tidiga religion ansågs naturfenom som åskan och vinden men även solen och månen vara gudomliga. De gav liv och ansågs ha en god och en ond sida. Den gudinna som hade en centalroll var solgudinnan, som ansågs ge alla varelser liv. Hon gav ljus, värme och växtlighet. Åskan var den gud som gav regn. Han gjorde så att marken grönskade och han var beväpnad med en pilbåge - regnbågen. Med den kunde han driva bort onda andar och troll. Men han kunde även vara ond och var då farlig för människor och djur. Man tillbad honom för att undvika skogsbränder och att undvika att människor och djur blev skadade. Månen var en gudinna som man tillbad till vid nymåne och vid juletid. Det var viktigt att det var tyst och stilla och man fick inte syssla med saker som bullrade. I hemmet hade man gudinnan Máttaráhká och hennes tre döttrar, Sáráhkká, Uksáhkká och Juoksáhkká. De bodde under kåtan. Máttaráhká gav även människorna barn och såg till att graviditeten gick bra. Hennes tre döttrar hjälpte till vid födseln och bestämde om barnet blir en pojke eller en flicka. De vakade sedan över barnet och hemmet. 

För att få renlycka, en god jakt- och fisktur eller för att bli frisk offrade man renar, fåglar, fisk eller andra djur vid speciella offerplatser till gudarna. Ibland hade man gemensamma offerplatser för en hel by. Vid dessa offerplatser kunde dock även människor från andra byar offra. Men det kunde även finnas offerplatser som låg vid utefter flyttleder eller sjöar - där kunde alla som passerade eller fiskade i den specifika sjön offra för att få lycka. Dessa platser ansågs heliga och låg på platser som utmärkte sig i naturen - det kunde vara ett fjäll eller en sjö. Vid vissa offerplatser fanns stenar eller träskulpturer som ansågs heliga. De kallades för sejtar och symboliserade de högre makterna. 

Förkristnandet

I de nordiska ländernas strävan efter större landområden kom nationalkyrkorna spela en viktig roll. Genom att bygga kyrkor och bilda församlingar kunde man göra anspråk på att området tillhörde den nation som kyrkan representerade. 1602 beslutade den svenska kungen att fem kyrkor skulle byggas i Sápmi - Enontekis, Jukkasjärvi, Jokkmokk, Arvidsjaur och Lycksele. I samma veva förbjöds samerna att utöva sin tro och var tvungna att gå över till den tro som den svenska kyrkan förespråkade. Samerna blev även skyldiga att komma till kyrkoplatserna vid speciella helger, där de utöver att delta vid gudstjänster var skyldiga att erlägga skatt. Kristnandet av samerna ökade i intensivitet under slutet av 1600-talet. De som höll fast vid sin gamla tro hotades med straff - allt från böter till dödsstraff. Staten började även grunda skolor i ett led att kristna samerna. Den första skolan öppnades i början av 1600-talet, där det viktigate ämnet var kristendomskunskap och bibelläsning. Tanken var att eleverna sedan skulle sprida kristendomen till andra samer. Många föräldrar lät dock bli att skicka sina barn till skolan. Många samer försökte hålla fast vid sin religion. Eftersom tron var stark att de samiska gudarna hjälpte i det vardagliga livet och gav fiske- och renlycka fortsatte man tillbedja dem. Det var dock inget problem att ta till den kristne guden, eftersom man ansåg att denne inte hade något med det vardagliga livet att göra. Till skillnad från kristendomen kunde man inom den samiska religionen tillbedja flera gudar. Det var som fick samerna att invända sig var den syn kristendomen hade på avlidna förfädrar. I den samiska samhället hade de avlidna en viktig roll i familjerna. De kunde både ställa till problem som sjukdomar men även hjälpa de anhöriga genom att beskydda dem från faror. 

Den kristna tron skilde sig med den samiska tron i synen på de döda. Genom att bli fråntagen sin religion så tappade man även en stor del av ens kultur, eftersom en viktig del av ens familj inte fick existera. Man kände även en rädsla att överge ens gamla religion eftersom man såg att när kristendomen hade kommit, hade även en allmän fattigdom tillkommit. Det kunde vara de samiska gudarnas straff till människorna. Kyrkan hotade med böter och vissa fall med dödsstraff men ändå var det många samer som lät bli att ta till den kristna läran. De höll sig undan från kyrkbesök och en del flyttade till andra samebyar för att komma längre bort från kyrkan. Många präster skrev skrivelser och klagade på den låga närvaron av samer på deras gudstjänster. Under en lång period fortsatte samerna att ha två religioner - då man samtidigt bad ens samiska gudar och deltog i kyrkans aktiviteter. Att detta kunde fungera berodde på att det var glest mellan kyrkorna och det inte var så många av dem. Men under 1700-talet intensifierades kristnadnet av samer och fick en allt större spridning. På 1800-talet kom Lars Levi Laestadius lära, laestadianism spela en stor roll i kristnandet av samer. Hans lära passade samerna och många samer anslöt sig till den tron. 

SPRÅK
Vårt språk, samiskan, är ett finsk-urgiskt språk och är närmast släkt med finskan. Samiskan är indelad i tre huvuddialekter; östsamiska, centralsamiska och sydsamiska. Huvuddialekterna är i sin tur indelade i nio underdialekter och går över nationsgränserna. De olika dialekterna skiljer sig så mycket i grammantik och ordförråd så att de är nästan som olika språk. Samiskan är ett språk som är rikt på ord som beskriver naturen. Språket är starkt präglat av den tradionella levnadssättet, därför finns det exempelvis över 100 ord som beskriver renen, från hornets form till renens färg. Genom ett ord kan kan man beskriva något som i svenskan skulle ta flera ord att beskriva. 

Inom Sametinget i Sverige finns ett språkråd vars huvuduppgift är att leda det samiska språkarbetet. Men rådet ska även arbeta med att stärka samiskans ställning, stimulera användandet av språket, arbeta med språksvårdsfrågor, ge råd och anvisningar i språkfrågor, delta i språkutvecklingen, utveckla terminologin samt bevaka samiska språkfrågor. Många samer kan idag inte samiska. Mycket av det kan bero på under 1960- och 70-tal valde många samiska föräldrar att inte lära sina barn sitt modersmål utan valde att endast tala svenska med sina barn. Det kan bero på att många av de äldre samerna hade fått uppleva sitt modersmål som en belastning när de påbörjade sin utbildning. De var tvunga att lära sig ett språk de inte behärskade - svenskan. 

KOLTEN
Vår dräkt, kolten, är en väldigt viktig symbol för vår identitet. Den används inte lika ofta som vardagsplagg men väl som högtidsdräkt vid fester och dylikt. Kolten skiljer sig dock över regionerna och man kan se på personer varifrån de kommer genom att titta på dräkten. Man brukar säga att vid Gällivare går en skiljelinje. För från Gällivare och norrut har dräkterna gemensamma drag, till exempel har kvinnor alltid sjal till dräkten. Dräkterna från Gällivare och söderut är v-ringade med ett tenntråds- eller pärlbroderat barmkläde. Dräkterna är även längre och inte lika vida som de i norr. Kolten har ett grundsnitt men varieras utifrån ålder, kön och ursprung. Exempelvis är flickors koltar liknar koltar för kvinnor och det samma gäller för pojkars koltar. Genom att använda olika färger och mönster kan man variera koltens utseende. Tillsammans med kolten har man även mössa, sjal, handskar, byxor och skoband och passande skor.

JOJK
Vår tradionella musik är jojken och består endast av sång. I den mer moderna jojken har man även blandat in instrument. Jojken var i grunden inte avsedd för underhållning utan var mer ett sätt att berätta och minnas. Det var även ett sätt att lugna renar och få sällskap när man var ensam. Jojken var även väldigt viktig i den vår tradionella religion. 

Det var på 1970-talet som jojken började utvecklas och samiska artister började blanda tradionell jojk med instrument som gitarr. En person som har betytt mycket för utvecklandet var den samiska allkonstnären Nils-Aslak Walkeapää - Áillohas. Han började tidigt blanda in ljud från naturen och musik från andra kulturer i jojken. Andra artister som varit med att utveckla den samiska musiken är Wimmie Saari och Mari Boine.

UTBILDNING
Samiska barn har möjlighet att på sex olika ställen i Sverige läsa vid sameskolor. Skolan är sexårig och riktar sig för barn i årskurserna 1-6, den är likvärdig med den svenska grundskolan men inriktningen är samisk. Skolan är frivillig och de samiska föräldrarna får själva välja om deras barn ska gå på sameskola eller den kommunala skolan. På de platser det inte finns sameskolor kan det finnas skolor med en samisk intregering. Det betyder att barnen går på vanlig svensk grundskola men har en samisk inriktning på vissa ämnen som språk, slöjd och samhällskunskap. Sameskolan har en egen myndighet som styr verksamheten och det är Sameskolstyrelsen. Representanterna till styrelsen utses av Sametinget.

I Jokkmokk finns även Samernas Utbildningscentrum som är en skola med gamla anor. Redan 1942 tillkom skolan med Svenska Missionssällskapet Kyrkan och Samerna som huvudman. Under tre år bedrevs verksamheten i Sorsele, innan skolan flyttades till Jokkmokk. Fram till 1968 tog skolan emot endast samiska elever, from läsåret 1968/69 är skolan öppen även för andra än samer på vissa linjer. Sedan Missionssällskapet inte längre ansett sig kunna stå som huvudman för verksamheten, bildades 1972 Stiftelsen Samernas Folkhögskola med SSR (Svenska Samernas Riksförbund), Same-Ätnam samt Jokkmokks Kommun som huvudmän. 1 januari 1999 bytte skolan namn till Sámij Åhpadusguovdásj, Samernas Utbildningscentrum. Skolan är sedan 1991 ej längre en folkhögskola, vilket innebär en stor frihet att utveckla skolan mot ett samiskt utbildningscentrum. Skolan erbjuder ungdomar och vuxna att studera allmänna ämnen men även ämnen med inriktning på den samiska kulturen som slöjd och språk. Man kan även studera samiska och samisk kultur- och historia vid Umeå universitet vid den samiska institutionen. Där pågår även foskning inom de samiska ämnena. I Uppsala universitet kan man läsa samiska vid den finsk-urgiska institiutionen. I Norge finns en samisk högskola i Kautokeino, där man kan studera samiska ämnen.

Rent historiskt startades den första skolan för samiska barn i början av 1600-talet. Syftet var att inlemma de samiska barnen i det svenska samhället och att förkristna dem. Det märktes genom att det viktigaste ämnet var kristendomskunskap och bibelläsning. Men det var kristnandet gick långsamt och staten beslutade därför att starta skolar vid kyrkoplatserna. Vid dessa skolor skulle de samiska barnen gå i två år för att i sin tur sprida den kristna läran till andra samer. Under 1800-talet fanns olika synsätt hur undervisningen skulle ske för de samiska barnen och många olika skoltyper testades. Många av de samiska barnen valde dock att inte gå i skolan. 1913 kom då en ny skolreform som betydde att speciella skolkåtor för att inte de inte skulle tappa kontakten av renskötarlivet. Reformen gällde dock bara de barn som kom från renskötarfamiljer. Men från 1938 började dessa skolor att avvecklas efter många protester från föräldrar men först 1952 försvann den sista skolan av det slaget. 1957 kom en skolutredning som slog fast att undervisningen skulle utgå från den samiska kulturen och inte från det nomadiserade livet. Från 1976 kunde man erbjuda hemspråkundervisning på de svenska skolorna. Genom den reformen stärktes samiskan som språk i skolorna. Men många av de äldre upplever skolgången som dålig. Många kan inte läsa eller skriva sitt modersmål, eftersom all undervisning skedde på svenska och att de förbjöds tala samiska. 
Ansvarig utgivare: Samernas utbildningscenter    © Samernas utbildningscenter 2004